Förhoppningsvis sista dagen på ett bra tag

Jag tänkte bli agronom. Det blir nog inte så. Ibland får man tänka om helt enkelt.

Ett tag funderade jag på att bli pastor, de funderingarna gick över snabbare än agronomfunderingarna.

Sitter just nu på Ultuna, lantbruksuniversitetet utanför Uppsala, och väntar på att skoldagen skall börja om några minuter. Inte vilken dag som helst dock. Det är nämligen förhoppningsvis sista dagen på Ultuna för min del. Kanske inte sista i livet, men sista på ett bra tag. Inte så att jag är klar och får min examen idag. Men resten borde gå att sköta på distans.

Innan midsommar borde jag vara helt klar. Då borde jag vara i mål med en kandidatexamen i husdjursvetenskap, med en termin teologi. Förmodligen en av få, alternativt ensam, som har den kombinationen.

Agronom blir jag nog aldrig. Inte pastor heller. Men jag har snart fått en kandidatuppsatts godkänd som delvis handlar om pastoralism, det system för djurhållning som samerna använder i rennäringen. Hur rennäringen påverkas av vindkraften. Hur nytt och gammalt skall kunna samsas.

Är man bara tillräckligt insnöad går det snabbt att dra paralleller mellan branscher. För egen del drar jag många paralleller mellan rennäringen/vindkraften och Equmeniakyrkans närmaste år.

namnkommentar

”du måste vara nöjd”

Har flera personer sagt till mig sedan det blev klart att Gemensam Framtid byter namn till equmeniakyrkan. Måste jag? Måste jag tycka att equmeniakyrkan är ett bra namn bara för att jag var ordförande för equmenia några år?

Nej det är klart att jag inte behöver. Bara för att equmenia är ett bra namn på en barn- och ungdomsorganisation behöver ju inte equmeniakyrkan vara det på ett samfund.

Men det är klart. Jag kan inte låta bli att vara rätt nöjd. Att ombuden i kyrkokonferensen röstade igenom equmeniakyrkan är såklart ett kvitto på att equmenia gjort och gör bra saker. Som före detta ordförande blir jag såklart stolt. Om equmenia haft feeling runt sig att vara trött och tråkigt hade equmeniakyrkan aldrig gått igenom.

En fundering jag har, som möjligen är helt felaktigt och felformulerad, är om equmeniakyrkan är sugen på att lära sig av equmenia? Hittills tycker jag mig ha sett både och. Jag menar att det finns en hel del för equmeniakyrkan att lära sig av equmenia.

Prioritera. Var tydlig med vad vi gör, och inte gör. Då blir det gemensamma arbetet mera begripligt för den enskilde medlemmen. Kyrkokonferensen har tagit tydliga beslut gällande att equmeniakyrkans övergripande mål skall vara att arbeta för den lokala församlingens förnyelse, utveckling och växt. Nu gäller det bara att leva upp till det. Gör färre grejer, så att det som görs, det som är viktigast, också för utrymme att synas.

Ha en begriplig verksamhetsplan. Snacket under kyrkokonferensens påverkanstorg var, till viss del, att nuvarande verksamhetplan är svår att kommentera för att den säger allt för lite. Som det nu är så är det helt upp till ledningen och kansliet att bestämma utifrån synnerligen övergripande mål. Tydliga mål är både lättare att påverka demokratiskt och lättare att utvärdera.

Prata mycket om Jesus. Om det är något jag lärde mig när jag var ordförande för equmenia så är det att Jesus går hem. Gud i all ära, men Jesus är en större utmaning. Han väcker både mera kärlek och frustration. Därtill. Fokusera på lärjungaskap. Vad livet som kristen innebär.

För många tror jag att equmenia symboliserar rätt suddiga samfundsgränser. Tack vara att equmenia rekryterar personal i fler plaskadammar än den egna så knyts nya intressanta kontakter och man får in kompetens man annars skulle gått miste om. Att personal som jobbar vid equmenias nationella kansli är medlemmar och aktiva i församlingar som inte tillhör equmeniakyrkan (ännu) tror jag är väldigt bra.

equmenia tog redan år två initiativ till en helg där styrelserna för flera kristna barn och ungdomsorganisationer möttes (pingst-ung, Salt, EFK-ung, mfl). Inte i syfte att agera för organisatorisk gemenskap, utan helt enkelt för att lära känna varandra och våga utmanas av varandras drömmar och visioner. SKR kan stå för en strukturell ekumenik och göra mycket som är bra. Jag tror dock att det är viktigt att odla en mera informell ekumenik också.

Ha en bra kommunikation. Mycket stor del i att equmenia representerar något positivt för många, så många att gemensam framtid bytte namn till equmeniakyrkan, stavas Emma Gunnarsson och Nils Lyckander. Det var de båda som jobbade med equmenias kommunikation under de första åren.

I våra egna ögon är vi nog en rätt bred kyrka. Vi pratar rätt mycket om det. Och om hur viktigt det är. Men alvarligt talat, hur spännande är det? Det är väl roligare att prata om vart vi är på väg? Vad vill vi tillsammans. Och det är ”smalbrett”. Smalt i bemärkelsen att kyrkokonferensen beslutat att vi skall fokusera på den lokala försmalingens förnyelse, utveckling och växt. Brett i bemärkelsen att det inte är en form, utan alla former, av församlingar som skall få stöd i processer för förnyelse, utveckling och växt.

equmeniakyrkan – en smalbred kyrka som anser att den lokala församlingen är det bästa som finns.

Om jag är nöjd med namnet? Ja absolut. Jag tycker det är ett bra namn. Att sedan en liten del av mig är orolig för att equmeniakyrkan inte vill/vågar lära sig en massa av equmenia, det får jag hantera på något sätt. Skriva av mig i min blogg tex J

ickevåldsförsvar

kollade på agendas partiledardebatt igår.

trättsamt med att mer tid läggs på att kritisera och såga andra än att komma på egna och bättre ideer.

märkligt av SVT att ge SD första ordet när integration skulle diskuteras, som om det är deras fråga.

roligt av Jonas Sjöstedt att likna Jimmie Åkesson vid ett flaskskepp

obehagligt med den upprustningshets som nästan alla verkade vara överens om. Det känns så sjukt omodern och visionslöst. MP stack ut i sammanhanget och slog ett slag för ett ickevåldsförsvar.

fattar inte hur det kan vara så självklart för alla utom v att vinster i välfärden är bra.

för egen del har jag alltid röstat höger. Det kan nog bli ändring på det i nästa val

smålänning, och kanske miljövänlig

Smålänningar. Vad är typsikt? Vet inte. Förmodligen inte så mycket. Det sägs att vi skulle vara snåla. Det tror jag inte. För egen del är jag nog dock möjligen sparsam. Men det är väl inte samma sak.

Kom på mig själv häromdan med att vara lite sparsam. Tomatplantorna som står i köket står i snygga(?) krukor på ett vitt fat. Plantorna i gästrummet får nöjja sig med mjölk och juicekartonger. Om mjölkkartongerna bara är billiga eller också miljövänligare vet jag inte.

DSC_0021[1]

signe 26 april 022

Signes odlarintresse är ännu så länge mera på moderns än faderns nivå. Hoppas det tar sig om några år :-)

 

nyhetskommentar

En av dagens bästa stunder är morgon i soffan ihop med Signe. Hon sover och jag kollar på nyhetsmorgon. Kan inte låta bli att reta mig på två av dagens nyheter.

1 att ryssarna flyger in mot Sverige och vi inte är bredda. Det gör väl inget. Problemet är ju att ryssarna är på hugget, inte att vi inte är det. Mer energi borde läggas på att kyla ner ryssarna, och andra krigssugna, än att rusta och hetsa länder som inte vill sattsa på försvar. Astrid Lindgrens inlägg i flygdebatten hade förmodligen varit att citera boken om bröderna lejonhjärta ”om alla hade varit som jonatan hade kriget vunnit. Nej, om alla hade varit som jonatan hade det inte funnits några krig”. Utopi? kanske, men det är mot utopierna vi måste sikta.

2 telias valberedning försvarar det faktum att en nyvald styrelseledamot smitit från skatten med ”jamen, han är ju en framgångsrik entreprenör. Vi borde vara stolta över att ha honom i vår styrelse”. Sant såklart att han är framgångsrik entreprenör och att sådanan behövs i en bolagsstyrelse. Men det skulle ju inte skada om man också la till ”fast givetvis är det inte okej att smita från skatten”.

Vad Signe tyckte om nyheterna? Hon sov nöjt vidare

Skapelse eller evolution?

Sitter hemma vid köksbordet och läser om hur vindkraft, vägar, skogsbruk och annat påverkar hjortar och renar. Måste bryta av med lite andra funderingar.

Senaste åren har jag jobbat mer eller mindre med förändringsprocesser i frikyrkofolkrörelsesvängen. Först några år i equmenia och sedan snart ett år i Gemensam Framtid. Mitt uppdrag har senaste året bland annat varit att leda omorganisationen från en distriktsstruktur till en annan. I denna process, både den del som ledde fram till beslut i årskonferenserna (riksstämma för equmenia och Kyrkokonsertens för GF) våren 2012 och den del som gällt genomförande av fattade beslut har jag slagit av hur oerhört skapelsetroende många av oss i Gemensam Framtid är. När vi i själva verket borde lita lite mer till evolutionen.

Allt för många gånger för att hålla räkningen senaste åren har jag hört ”nej, det kan vi inte göra förrän vi vet hur det blir”, ”vi kan inte fatta beslut A förrän beslut B är fattat. Och föresten kan vi absolut inte fatta beslut om B förrän A gått i mål”, ”Du förstår, Johan, vi måste veta vart det tar vägen”.

Men HALLÅ. Hur ska det gå till? Hur skall det vara möjligt?

En folkrörelse, oavsett om det är ett frikyrkosamfund, idrottsrörelse eller arbetarorganisation blir aldrig färdig. Och det är liksom inte meningen att den ska bli det heller.

Ca 800 lokala församlingar bildade Gemensam Framtid våren 2011. Vissa innehållsmässiga och strukturella frågor var lösta, andra inte. Och så måste det få vara. Om allt skulle vara beslutat och klart. Ja, då vore vi en död organisation skulle jag vilja påstå.

Självfallet skall man inte för dens skull vara slarvig och oansvarig. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är snarare att man/vi måste våga. I den förändringsprocess som Gemensam Framtid är inne i är det omöjligt att veta helt vart det tar vägen.

Om de första lärjungarna, som erhöll missionsbefallningen(matt25 och matt28) för knappt 2000 år sedan satt sig ner och skissat beslutsförslag, organisationsmodeller och delegationsordningar istället för att skrida till verket. Ja, då hade inte mycket blivit gjort. De hann inte organisera allt så väl, av den enkla anledningen att de ansåg sig ha viktigare saker att göra. Senaste året har jag nog sörjt lite inombords över det faktum att det ibland inte verkar som att vi i Gemensam Framtid har viktigare saker för oss än att fatta korrekt formulerade beslut.

Å andra sidan. Jag har själv lagt rätt många år av mitt liv åt just struktur och organisationsfrågor i just Gemensam Framtid och equmenia. Men jag lovar dig att jag lagt desto mer tid under samma år på innehållsfrågor, riktning och vision.

Självklart skall vi som fattar beslut på olika nivåer i Gemensam Framtid göra det så klokt och välunderbyggt som möjligt. Men det måste finnas rimlighet. Kyrkan har varit under mer eller mindre förändring i snart 2000 år och lär fortsätta vara det tills Jesus kommer tillbaka. Gud skapar inte kyrkan en gång för alla, han låter henne utvecklas löpande. Han låter henne förstå sitt uppdrag i varje ny tid och han låter henne förstå på vilket sätt hon bäst organiserar sig för att i varje tid leva i sitt uppdrag. Och om vi råkar göra fel, fatta fel beslut eller liknande, ja då är det inte värre än att göra om och göra rätt.

Aldrig, och särskilt inte i en förändringsprocess, kommer vi veta allt och kunna svara på alla frågor. Det är inte heller meningen. Lita på evolutionen istället för att hoppas på att allt skall bli rätt från början.

blöjexperiment

Gissar att det inte bara är jag som förundras över hur mycket en blöja klara. Signes klarar ungefär tre dl visade det sig

signe 072 signe 073

Jag var såklart tvungen att sprätta upp en för att se vad som fanns inne i den: grönt gegg

signe 074 signe 076

att göra dåligt ifrån sig

Jag fick en jätterolig fråga för några månader sedan. Nämligen om att komma till en ungdomshelg och ha ett seminarium med rubriken: vart är kyrkan på väg? Håller den på att dö?

Det går ju inte tacka nej. Spännande fråga och bra ledargäng som arrade helgen.

För ungefär en månad sedan (skrev detta inlägg dagarna efter Tierp, men då låg bloggen nere) åkte jag så till Tierp för att prata utifrån nämnda rubrik. Tror att jag var rätt väl förberedd. Jag hade missat två saker i mina förberedelser dock. För det första fundera kring målgrupp och för det andra att inte spinna på alla idéer. Kill your darlings hade jag missat.

Tycker för egen del att det blir långsamt att lyssna på någon i en timma, så jag försökte planera in några avbrott för diskussion i bänkarna.

Apropå målgrupp. Testa någon gång att prata om kyrkans framtid i en kyrksal med 100 personer som är mellan 13 och 65. Jag var liksom inte beredd på det riktigt. Ett gäng 13 åringar som nog egentligen tyckte att jag var ett ufo när jag ville fundera kring föreningsstrukturerna i de gamla folkrörelsefrikyrkorna. Och ett skönt gäng 50-65 åringar som nog tyckte att jag inte tog frågan på tillräckligt stort allvar. Några pastorer och anställda ungdomsledare, som förmodligen funderat mer än mig på dessa frågor. Därtill ett gäng aktiva 20-30 åringar. Förutom en omöjlig målgrupp gjorde jag det ännu omöjligare för mig genom att istället för tre spår och rubriker råkat välja några till. Det blev för spretigt helt enkelt.

Vem/vilka är kyrkan?
Behovet av ledarskap
Nuläget
Kristen tro är frihet
Vart vill vi
Förändring
Den svenska frikyrkomodellens framtid
Sekulariseringens uppenbara fördelar

Så. Varför skriver jag denna bloggpost egentligen? Mest bara för att be Jocke, Maria och Niklas om ursäkt tror jag. Ni är sjukt bra och hade förtjänat bättre från mig.

Vad tänker jag då? Vart är kyrkan på väg? Håller den på att dö ut. Får återkomma. Vart hon är på väg är svårare att sia om än att hon inte håller på att dö.

Jag ogillar skarpt att lämna en samling och känna att jag gjort min del för dåligt. Anteckning till mig själv: kill your darlings och läs på bättre inför en samling så att du vet vilka du möter.

Rörelsedemokrati

Det är så mycket jag inte fattar runt jakten på Omar Mustafa förra veckan. Utifrån vad jag själv kan förstå och läsa mig till tycker jag det är ytterst beklagligt att han petades.

Finns så många spår att fundera runt. Journalisters källkritik, eller snarare avsaknad därav. Mediedrev som får media att framstå som de verkliga makthavarna. Att kopplingen mellan en personlig muslimsk tro och ett engagemang i och för en sekulär stat verkar avlägsen inom socialdemokratin.

Ett spår som jag saknat, och som väl förmodligen grundar sig i min okunskap kring politiska partieras interna struktur, är möjligheten till petning. Drevet efter Omar blev så massivt att partiledningen valde att peta honom. Rent formellt begärde han väl själv utträde, men det var ju knappast utan att det trycktes på. Det jag inte fattar är hur detta över huvud taget är möjligt.

Jag trodde i min enfald att ombuden på sossarnas kongress valde sin styrelse. Inte att ombuden valde ett antal personer som det sedan står ledningen och media fritt att vraka och välja bland.

Under några år var jag ordförande för equmenia. Då valde ombuden som åkte på riksstämman en styrelse. Efter att klubban gått i bordet och styrelsen var vald kunde inte jag och resten av AU (styrelsens arbetsutskott, i equmenias fall ordf, vice ordf, en till ledamot och generalsekreteraren) peta någon. I dagsläget jobbar jag i en annan folkrörelse, Gemensam Framtid. På samma sätt där. Ombuden, ca 800, som åker på kyrkokonferensen, väljer en styrelse. Det står inte därefter GF:s AU fritt att välja vilka i styrelsen som skall få vara kvar någon vecka efter konferensen.

Inser att det är mycket i socialdemokratin jag inte förstår. Kanske allra minst synen på vem som äger rörelsen. Jag trodde fram tills i lördags kväll att det var medlemmaran genom kongressombuden. Men det verkar fel. Det verkar vara en kombination av styrelsens innersta krets och media. En sådan ordning skulle aldrig medlemmarna i equmenia och GF acceptera. Varför accepterar socialdemokraternas medlemmar det?

Jag fattar också att man kan utesluta/peta dem man anser hotar organisationen, genom att motarbeta dess syften eller liknande. Men om man gör det utifrån att man är rädd för vad allmänheten/media skall tycka, istället för att gå till källorna i kritikerstormen, ja då tror jag man hamnar väldigt nära att gå islamfobins ärenden. Om det vore så att partiledningen hade rimliga argument för att uppmuntra Omar att avgå så hade inte det hela varit lika förvirrat.