att smitta

I lördags var en viktig dag i mitt jobb. Den del av jobbet som handlar om regionprocessen i Gemensam Framtid och equmenia. Det var ett möte med ordförandena och några till från alla distrikt som idag finns inom de organisationser som bildat equmenia och GF.

Den process jag projektleder innebär att de distrikt de leder kommer invecklas i nya regioner. Typ. Mycket frågor kring verkasamhet och personal så klart. Viktigt att det blir så rätt som möjligt och att övergångar blir mjuka. Det är inte någon hemlighet när vi möttes att vi i rummet har lite olika bild av huruvida de beslut som ligger till grund för regionprocessen var bra eller dåliga beslut.

Och visst märktes och påtalades det i mötet, även om det till största delen var positiva tongångar.

Jag blev mycket imponerad i slutet av mötet när en av det två närvarande som var yngre än mig (de andra 20 i mina föräldrars ålder eller över) tog till orda: ”jag vill bara säga att jag tror att vi behöver påminna varandra om att tala väl om den här processen. Vi behöver förstå att vi är ambassadörer. Om vi visar att vi vill detta kommer det smitta fler. Då kan detta bli hur bra som helst. Ni vet alla att jag inte röstade i den här riktningen, men nu tänker jag göra så gott jag kan för att detta blir bra” (förmodligen inte korrekt återgivet ordagrant, men innehållsmässigt).

Sånna anslutningar på möten får mig att hoppas!

Hon drog till med en avslutning som gjorde min kväll bättre. Lite i stil med talen i braveheart och remember the titans. Inte riktigt lika pompöst, men minst lika kärnfullt. Tack Jenny!

braveheart

remember the titans