att smitta

I lördags var en viktig dag i mitt jobb. Den del av jobbet som handlar om regionprocessen i Gemensam Framtid och equmenia. Det var ett möte med ordförandena och några till från alla distrikt som idag finns inom de organisationser som bildat equmenia och GF.

Den process jag projektleder innebär att de distrikt de leder kommer invecklas i nya regioner. Typ. Mycket frågor kring verkasamhet och personal så klart. Viktigt att det blir så rätt som möjligt och att övergångar blir mjuka. Det är inte någon hemlighet när vi möttes att vi i rummet har lite olika bild av huruvida de beslut som ligger till grund för regionprocessen var bra eller dåliga beslut.

Och visst märktes och påtalades det i mötet, även om det till största delen var positiva tongångar.

Jag blev mycket imponerad i slutet av mötet när en av det två närvarande som var yngre än mig (de andra 20 i mina föräldrars ålder eller över) tog till orda: ”jag vill bara säga att jag tror att vi behöver påminna varandra om att tala väl om den här processen. Vi behöver förstå att vi är ambassadörer. Om vi visar att vi vill detta kommer det smitta fler. Då kan detta bli hur bra som helst. Ni vet alla att jag inte röstade i den här riktningen, men nu tänker jag göra så gott jag kan för att detta blir bra” (förmodligen inte korrekt återgivet ordagrant, men innehållsmässigt).

Sånna anslutningar på möten får mig att hoppas!

Hon drog till med en avslutning som gjorde min kväll bättre. Lite i stil med talen i braveheart och remember the titans. Inte riktigt lika pompöst, men minst lika kärnfullt. Tack Jenny!

braveheart

remember the titans

passion asså

Satt på ett möte igår mellan 10 och 16. Rätt långt, men på det stora hela konstruktivt. Ett av projekten jag håller på med på jobbet gäller regionerna inom Gemensam Framtid och equmenia. Och i varje sådan ny region som skall bildas finns det en regional processledare. Igår hade vi första mötet, alla processledarna och jag. Mycket att stämma av, gå igenom och fundera kring. De allra flesta frågor blir ju oftast intressantare när man är flera som pratar om, även om det ibland hade varit enklare om man fått bestämma allt själv :-)

En punkt gällde regionernas roll i equmenias och GF:s tänk kring bildning och utbildning. Och då händer det. Då är det en av männen runt bordet som håller ett brandtal för utbildningens plats i kyrkan. Han talar sig varm för att vi borde starta fler friskolor, där vi utifrån allt annat än avkastningskrav kan driva skolor där elever som i vanliga fall inte passar in i skolsystemet får en chans. Skolor där evangeliet får praktiskt konsekvens i att alla räknas och är lika mycket värda. Han höll inte på så länge, men det var på något sätt magiskt. Det var en påminnelse om att passion går före, på något sätt. Hans brandtal var lägmält, och hade kanske inte så mycket med den egentliga frågan att göra. Men det gjorde inget. Det lös igenom att hann brann, att han gick och ruvade på en dröm. Jag är inte särskilt intresserad av att driva friskola, men om han hade frågat mig där och då så hade jag nappat direkt.

Ett långt möte, som i sin tur resulterade i en lång att-göra-lista. Men framförallt var det en påminnelse om hur sjukt viktigt det är att vi då och då får drömma loss. Jag är inte säker på att han själv märkte det, men helt övertygad om att det var fler i rummet som njöt av att få lägga dagordningen åt sidan och istället lyssna på någon som brann.

Tack Mikael. Och om du startar en skola någon gång, då lovar jag att bjuda å tårta på invigningen.

Regionfrågorna vi diskuterade. Ja, det kommer bli bra!