Förhoppningsvis sista dagen på ett bra tag

Jag tänkte bli agronom. Det blir nog inte så. Ibland får man tänka om helt enkelt.

Ett tag funderade jag på att bli pastor, de funderingarna gick över snabbare än agronomfunderingarna.

Sitter just nu på Ultuna, lantbruksuniversitetet utanför Uppsala, och väntar på att skoldagen skall börja om några minuter. Inte vilken dag som helst dock. Det är nämligen förhoppningsvis sista dagen på Ultuna för min del. Kanske inte sista i livet, men sista på ett bra tag. Inte så att jag är klar och får min examen idag. Men resten borde gå att sköta på distans.

Innan midsommar borde jag vara helt klar. Då borde jag vara i mål med en kandidatexamen i husdjursvetenskap, med en termin teologi. Förmodligen en av få, alternativt ensam, som har den kombinationen.

Agronom blir jag nog aldrig. Inte pastor heller. Men jag har snart fått en kandidatuppsatts godkänd som delvis handlar om pastoralism, det system för djurhållning som samerna använder i rennäringen. Hur rennäringen påverkas av vindkraften. Hur nytt och gammalt skall kunna samsas.

Är man bara tillräckligt insnöad går det snabbt att dra paralleller mellan branscher. För egen del drar jag många paralleller mellan rennäringen/vindkraften och Equmeniakyrkans närmaste år.

namnkommentar

”du måste vara nöjd”

Har flera personer sagt till mig sedan det blev klart att Gemensam Framtid byter namn till equmeniakyrkan. Måste jag? Måste jag tycka att equmeniakyrkan är ett bra namn bara för att jag var ordförande för equmenia några år?

Nej det är klart att jag inte behöver. Bara för att equmenia är ett bra namn på en barn- och ungdomsorganisation behöver ju inte equmeniakyrkan vara det på ett samfund.

Men det är klart. Jag kan inte låta bli att vara rätt nöjd. Att ombuden i kyrkokonferensen röstade igenom equmeniakyrkan är såklart ett kvitto på att equmenia gjort och gör bra saker. Som före detta ordförande blir jag såklart stolt. Om equmenia haft feeling runt sig att vara trött och tråkigt hade equmeniakyrkan aldrig gått igenom.

En fundering jag har, som möjligen är helt felaktigt och felformulerad, är om equmeniakyrkan är sugen på att lära sig av equmenia? Hittills tycker jag mig ha sett både och. Jag menar att det finns en hel del för equmeniakyrkan att lära sig av equmenia.

Prioritera. Var tydlig med vad vi gör, och inte gör. Då blir det gemensamma arbetet mera begripligt för den enskilde medlemmen. Kyrkokonferensen har tagit tydliga beslut gällande att equmeniakyrkans övergripande mål skall vara att arbeta för den lokala församlingens förnyelse, utveckling och växt. Nu gäller det bara att leva upp till det. Gör färre grejer, så att det som görs, det som är viktigast, också för utrymme att synas.

Ha en begriplig verksamhetsplan. Snacket under kyrkokonferensens påverkanstorg var, till viss del, att nuvarande verksamhetplan är svår att kommentera för att den säger allt för lite. Som det nu är så är det helt upp till ledningen och kansliet att bestämma utifrån synnerligen övergripande mål. Tydliga mål är både lättare att påverka demokratiskt och lättare att utvärdera.

Prata mycket om Jesus. Om det är något jag lärde mig när jag var ordförande för equmenia så är det att Jesus går hem. Gud i all ära, men Jesus är en större utmaning. Han väcker både mera kärlek och frustration. Därtill. Fokusera på lärjungaskap. Vad livet som kristen innebär.

För många tror jag att equmenia symboliserar rätt suddiga samfundsgränser. Tack vara att equmenia rekryterar personal i fler plaskadammar än den egna så knyts nya intressanta kontakter och man får in kompetens man annars skulle gått miste om. Att personal som jobbar vid equmenias nationella kansli är medlemmar och aktiva i församlingar som inte tillhör equmeniakyrkan (ännu) tror jag är väldigt bra.

equmenia tog redan år två initiativ till en helg där styrelserna för flera kristna barn och ungdomsorganisationer möttes (pingst-ung, Salt, EFK-ung, mfl). Inte i syfte att agera för organisatorisk gemenskap, utan helt enkelt för att lära känna varandra och våga utmanas av varandras drömmar och visioner. SKR kan stå för en strukturell ekumenik och göra mycket som är bra. Jag tror dock att det är viktigt att odla en mera informell ekumenik också.

Ha en bra kommunikation. Mycket stor del i att equmenia representerar något positivt för många, så många att gemensam framtid bytte namn till equmeniakyrkan, stavas Emma Gunnarsson och Nils Lyckander. Det var de båda som jobbade med equmenias kommunikation under de första åren.

I våra egna ögon är vi nog en rätt bred kyrka. Vi pratar rätt mycket om det. Och om hur viktigt det är. Men alvarligt talat, hur spännande är det? Det är väl roligare att prata om vart vi är på väg? Vad vill vi tillsammans. Och det är ”smalbrett”. Smalt i bemärkelsen att kyrkokonferensen beslutat att vi skall fokusera på den lokala försmalingens förnyelse, utveckling och växt. Brett i bemärkelsen att det inte är en form, utan alla former, av församlingar som skall få stöd i processer för förnyelse, utveckling och växt.

equmeniakyrkan – en smalbred kyrka som anser att den lokala församlingen är det bästa som finns.

Om jag är nöjd med namnet? Ja absolut. Jag tycker det är ett bra namn. Att sedan en liten del av mig är orolig för att equmeniakyrkan inte vill/vågar lära sig en massa av equmenia, det får jag hantera på något sätt. Skriva av mig i min blogg tex J

Skapelse eller evolution?

Sitter hemma vid köksbordet och läser om hur vindkraft, vägar, skogsbruk och annat påverkar hjortar och renar. Måste bryta av med lite andra funderingar.

Senaste åren har jag jobbat mer eller mindre med förändringsprocesser i frikyrkofolkrörelsesvängen. Först några år i equmenia och sedan snart ett år i Gemensam Framtid. Mitt uppdrag har senaste året bland annat varit att leda omorganisationen från en distriktsstruktur till en annan. I denna process, både den del som ledde fram till beslut i årskonferenserna (riksstämma för equmenia och Kyrkokonsertens för GF) våren 2012 och den del som gällt genomförande av fattade beslut har jag slagit av hur oerhört skapelsetroende många av oss i Gemensam Framtid är. När vi i själva verket borde lita lite mer till evolutionen.

Allt för många gånger för att hålla räkningen senaste åren har jag hört ”nej, det kan vi inte göra förrän vi vet hur det blir”, ”vi kan inte fatta beslut A förrän beslut B är fattat. Och föresten kan vi absolut inte fatta beslut om B förrän A gått i mål”, ”Du förstår, Johan, vi måste veta vart det tar vägen”.

Men HALLÅ. Hur ska det gå till? Hur skall det vara möjligt?

En folkrörelse, oavsett om det är ett frikyrkosamfund, idrottsrörelse eller arbetarorganisation blir aldrig färdig. Och det är liksom inte meningen att den ska bli det heller.

Ca 800 lokala församlingar bildade Gemensam Framtid våren 2011. Vissa innehållsmässiga och strukturella frågor var lösta, andra inte. Och så måste det få vara. Om allt skulle vara beslutat och klart. Ja, då vore vi en död organisation skulle jag vilja påstå.

Självfallet skall man inte för dens skull vara slarvig och oansvarig. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är snarare att man/vi måste våga. I den förändringsprocess som Gemensam Framtid är inne i är det omöjligt att veta helt vart det tar vägen.

Om de första lärjungarna, som erhöll missionsbefallningen(matt25 och matt28) för knappt 2000 år sedan satt sig ner och skissat beslutsförslag, organisationsmodeller och delegationsordningar istället för att skrida till verket. Ja, då hade inte mycket blivit gjort. De hann inte organisera allt så väl, av den enkla anledningen att de ansåg sig ha viktigare saker att göra. Senaste året har jag nog sörjt lite inombords över det faktum att det ibland inte verkar som att vi i Gemensam Framtid har viktigare saker för oss än att fatta korrekt formulerade beslut.

Å andra sidan. Jag har själv lagt rätt många år av mitt liv åt just struktur och organisationsfrågor i just Gemensam Framtid och equmenia. Men jag lovar dig att jag lagt desto mer tid under samma år på innehållsfrågor, riktning och vision.

Självklart skall vi som fattar beslut på olika nivåer i Gemensam Framtid göra det så klokt och välunderbyggt som möjligt. Men det måste finnas rimlighet. Kyrkan har varit under mer eller mindre förändring i snart 2000 år och lär fortsätta vara det tills Jesus kommer tillbaka. Gud skapar inte kyrkan en gång för alla, han låter henne utvecklas löpande. Han låter henne förstå sitt uppdrag i varje ny tid och han låter henne förstå på vilket sätt hon bäst organiserar sig för att i varje tid leva i sitt uppdrag. Och om vi råkar göra fel, fatta fel beslut eller liknande, ja då är det inte värre än att göra om och göra rätt.

Aldrig, och särskilt inte i en förändringsprocess, kommer vi veta allt och kunna svara på alla frågor. Det är inte heller meningen. Lita på evolutionen istället för att hoppas på att allt skall bli rätt från början.

ledarskapslitteratur i kyrkan

Följde ett twittersamtal häromdan som ger mer att fundera på tycker jag. Det gällde management i kyrkan och hade nog sitt ursprung i den här texten. Huruvida managementtänkande är bra eller ej? Jag såg förmodligen inte hela tråden. Så detta är på intet sätt ett svar till någon inblandad i det samtalet.

Det fanns röster som var för och röster som var emot. För egen del noterade jag att jag var, och är, för. Och i ärlighetens namn tror jag att de flesta är det om man bara lyckas hitta rätt ord. En av frågorna, så som jag uppfattade det, var ifall man inom kyrkligt ledartänk kan använda ickekyrklig litteratur i sina ledarkurser.

Om ledarmaterial måste vara skapat i kyrkan för att kunna användas i kyrkan tror jag det rikserar att bli väldigt internt.

De flesta som är aktiva i kyrkan har sitt jobb utanför kyrkan och möter i sina jobb litteratur som man vänjer sig vid. Att då komma till kyrkan och upptäcka att detta material inte duger, bara för att det är fel bubblas fikonspråk tror jag sänder märkliga signaler. Litteratursortering efter fromhetsgrad riskerar att bli en härskarteknik där ”min” litteratur döms ut som mindre ”kyrklig” än din.

Jag tror absolut inte att kyrkan rakt av kan kopiera strukturer och syn på ledarskap från alla typer av företag och organisationer. Men vi kan gott ta vara på de erfarenheter som gjorts och görs utanför våra väggar.

Skulle gissa att detta till stor del är en språklig fråga. Hur man ser på management i kyrkan beror förmodligen till stor del vad man menar med management, och vilken typ av ledare man ser framför sig när man tänker på ordet.

Tänkte för egen del när jag följde tråden att det inte är långt till samtalet om ”lovsång” som förts och förs i många GF-sammanhang. Ingen är egentligen emot lovsång, men några förknippar ordet så starkt med en viss musikstil, karismatik, teologi, gudsbild eller liknande att man inte vill ha lovsång. Hallå! Säg istället vilka instrument, låttexter och melodier du inte vill ha. Kom inte och påstå att du inte vill sjunga lovsång i kyrkan.

På samma sätt med ledarträning i kyrkan. De allra flesta är överens om att ledare behöver träning. De flesta är överens om att organisationer, strukturer och annat i kyrkan kan utvecklas och förbättras. Sen är vi inte alla gånger lika överens om hur det skall göras.

Min slutsats blir kort och gott: om kyrkan dömer ut litteratur för att litteraturen i fråga är skriven i fel forum. Då tror jag kyrkan blir trång. Om vi som räknar oss som en del av kyrkan är för ”fina” för vissa böcker om ledarskap, då tror jag vi får sämre ledarträning.

ett bloggtips

Senaste dagarna har bloggen på blipastor.nu blivit mera aktiv än vanligt. Det beror kort och gott på att de vill väcka uppmärksamhet inför den bön och offerdag som är i början av mars. Bra tänkt! Roligt för mig som läsare att få läsa lite olika tankar från olika människor. Läsvärt om du frågar mig

”bön och offerdag” finns bland annat inom gemensam framtid och equmenia. Då är det flera hundra försmalingar inom rörelsen som ber för något särskilt ändamål och också samlar in pengar till det. Den 10 mars gäller bönerna och pengarna alltså pastors- och diakonutbildningarna i Gemensam Framtid. Viktig grej!

församlingsdemokrati 2

Det går ju inte låsa samtalet om en bloggtext till bara bloggen. För många är det enklare och snabbare att svara via twitter eller facebook. Så blev det med bloggen jag skrev igår. Kommentarerna, funderingarna  och frågorna väckte en del tankar som jag inte riktigt kan släppa. Tror i och för sig aldrig att jag kommer kunna släppa tanken på hur beslutsfattande kan och bör gå till i en kristen församling eller i ett kristet samfund (samlingsorganisation för flera lokala församlingar).

Är det kanske frågorna snarare än formerna som är anledningen till det låga intresset för församlingsmötet? Vad diskuterar vi på våra församlingsmöten? Är det frågor som bränner till och får oss att brinna? Eller är det allt för förvaltningsorienterat? Jag är nog benägen att tro att frågornas karaktär är ännu viktigare än formerna. Det är möjligt att stå ut med trista former om frågorna som behandlas är brinnande viktiga för mig. Men det är inte möjligt att stå ut med ointressanta frågor oavsett hur välutvecklade och inkluderande formerna är.

”Medbestämmande viktigt, annars ingen energi” kommenterade Johan Einarsson på twitter. Jag tror att han har rätt. Det är galet viktigt att man som medlem känner ett delägarskap. Församlingen är ingen annans, den är min och din. Den är vår, tillsammans.

En annan polare, Martin, påpekade vikten av att få med yngre människor av den enkla anledningen att vi annars missar en massa kloka tankar. Han är inte lastgammal själv, 37 år, med förmodligen drygt 20 år äldre än de yngre medlemmarna i församlingen.

”Känner mig också rätt bekymrad ibland då jag deltar i ett församlingsmöte och undrar vart framtiden är. Jag inser att jag är en del av den. Men vid en ålder av 37 så inser jag att det är många kloka tankar som inryms i en yngre generation. Hur når vi dem? Vad gör vi ev för fel? Hur lockar vi dem in i folkrörelsen och föreningslivets demokratiska processer?? Jag har inget svar, men funderar mycket…”

Mera utbildning blir ofta svaret. Vi behöver mer utbildning i både det ena och andra. Det är säkert klokt även när det gäller demokratin och dess former.

”Jag har ingen lösning men tänker att vi måste utbilda om demokratins principer. Ingen vill väl ha annat än demokrati?” En rätt alvarlig fråga. Vad är alternativet?

Och så äntligen någon som säger emot. Tack Lennart

”Då får väl jag svära i kyrkan då och påstå att demokrati i den mening vi är vana vid och kanske främst menar när vi använder ordet ”demokrati” knappast är att likställa med hur en församling enligt Bibeln bör styras.
Vi har gott om exempel i bibeln på hur församlingens affärer inte görs genom demokratiska omröstningar och majoritetsbeslut. Vill man översätta till vår tids strukturer handlar det snarare om konsensusbeslut, men vi finner också en del ganska auktoritära ledare som handlar fritt utifrån Andens ledning. Dessa ledare är i och för sig inte höjda över all kritik (som liknande ledare i församlingar idag är) utan det finns exempel på hur andra går tillrätta med dessa auktoritära ledare.
Min upplevelse är att vi genom majoritetsbeslut kommer längre och längre bort från den radikalitet som evangeliet innebär då vi kompromissar med budskapet för att få alla med oss.
Kan vi inte med Andens ledning och med grund i skriften motivera våra beslut så väl att vi kan fatta ett konsensusbeslut (Vi och den Helige Ande har beslutat) så menar jag att frågan inte fått tillräckligt med bön och argument för sig.
Demokrati är INTE att likställa med Andens ledning och jag har svårt att se att Guds Rike skulle vara ett demokratiskt rike. Det finns fler exempel på lottkastning i Bibeln är det finns på omröstningar!
Ju mer vi kan gestalta Guds Rike, desto mer kommer vi se bristerna i demokratin!
Med det sagt så är ändå min uppfattning att demokrati är den mest framkomliga och den minst dåliga vägen som våra församlingar och samfund ser ut idag.”

Sa han emot egentligen? Nja, kanske inte. Men han lyfter några viktiga vinklar på frågan. Och onekligen är det lite utmanande att man lottar fler gånger än man röstar i Bibeln.

En rutinerad kvinna, som doktorerat i kristet ledarskap tror jag, kommenterade på min facebookwall såhär:

”Jag tillhör dem som tror att folkrörelsens tid är förbi. Den kom in i kyrkan på 1800-talet och passade då. Nu är jag kritisk, kanske för att den kyrka jag växt upp i bedrivit demokrati på ett delvis annat sätt. Yngre generationer känner inte heller sig hemma i folkrörelsens demokrati. Vore det inte läge att låta yngre generation lära oss demokratiska modeller isf att envisas med att hålla fast vid det som kanske är passé ?”

Jaja. Jag lär som sagt, eller snarare skrivet, fundera vidare.

Reslutatdemokrati?

Folkrörelsetankar i allmänhet som kokar ner i interna GF-tankar.

Vet inte vad jag tycker om mina egna idéer ibland. Häromdan fick jag en idé som jag inte bestäm ännu om jag tycker den är bra eller dålig. Vi kan kalla den resultatdemokrati.

Utgångspunkten är en folkrörelse som består av självstående lokalföreningar/församlingar. Gemensamt har rörelsen en vision och man har också satt upp vissa mål för verksamheten. Ett av dessa mål är ”fler lokalföreningar som förnyas, utvecklas och växer”. Ett övergripande mål som är skapligt lätt att utvärdera. Man behöver bara bestämma vad man menar med att förnyas, utvecklas och växa. När man väl har gjort det kommer man förmodligen kunna kostatera att 27% av lokalföreningarna befinner sig i en fas av förnyelse, utveckling och växt.

Vore det då inte smart att låta dessa 27% ha tyngre röster när rörelsen håller årsmöte? Exempelvis styra mandatfördelningen på ett sätt som gör att dessa 27% får 51 av rösterna och resterande 73% får dela på 49% av rösterna? De 73 vill ju bli mera som de 27.

Detta skulle såklart kunna leda till en likriktning. Det är ju inte säkert att de 27s sätt går att applicera på de 73. Några av de 73 kanske befinner sig i en utflyttningsbygd och kan därför omöjligt växa.

Nej. Jag tror det blir allt för rörigt. Och på sätt och vis skulle det likna en demokrati där den som är rik får fler röster än den som är fattig. Det skulle också kunna eda till ”SSU-medlemsfusket”. Att man helt enkelt förskönar verkligheten för att få mera att säga till om i rörelsen.

Lokalföreningar inom en folkrörelse bör nog ha lika många röster oavsett om deras medlemskurva pekar upp eller ner.

Dock. En folkrörelse som exempelvis vill jobba för att fler lokalföreningar skall få uppleva förnyelse, utveckling och växt bör lyssna mer på och lära sig mera ifrån de lokalföreningar som redan upplever detta. Inte för att rakt av kopiera. Men för att låta sig inspireras och hitta vägar för att få tag på den glöden och sprida den vidare till lokalföreningar som längtar, men ännu inte upplever detta.

Ja. Jag är helt enkelt dragen åt det något odemokratiska hållet och tycker att växande församlingar inom Gemensam Framtid borde ha mer att säga till om än stillastående och minskande. Det som växer genom att nya människor för första gången hittar in i en församling borde ha allra mest att säga till om. Men även de som välkomnar många på så kallat flyttningsbetyg (vilket det kallas när ex jag bytte från Alingsås missionsförsamling till Immanuelskyrkan). Mest poäng dock till Braås missionsförsamling som hälsade mig välkommen på bekännelse.

Det är inte så att församlingar som inte växer nödvändigtvis är dåliga. Och de som växer behöver inte nödvändigtvis bara bra på allt. Men det är onekligen så att en rörelse som vill att fler lokala församlingar skall växa bör lyssna på dem som redan gör det.

lärorik dag

har suttit större delen av dagen i möte kring personalfrågor i den regionprocess jag projekleder. Sjukt lärorikt. I rummet fanns folk från nuvarande arbetsgivare, förväntade framtida arbetsgivare, facket och arbetsgivaralliansen. och så jag. Tacksam att få finnas i en rörelse med så mycket kompetenta och drivna människor.

rätt till tro

Jag tycker det är bra med regelbundenhet i givande. Så jag ger via autogira varje månad till saker som jag tycker är bra. På så sätt slipper jag själv hålla stenkoll och samtidigt ger det ändamålet en jämns ström av pengar. En av de grejjerna jag ger till är Gemensam Framtids internationella arbete. Det tickar på varje månad, och sen blir det lite vanlig kollektpengar under den kampanj GF har för det internationella arbetet, i år med temat ”rätt till tro”.

Till kampanjen har man plockat fram några olika filmer, riktigt bra faktsikt. Jag har inte lärt mig hur man lägger in filmer här på bloggen ännu. Ska fixa det någon gång. Filmer och en massa annan info om insamlingen på GFs webb, här

Bra grej tycker jag.

jobbgubbar

I denna blogg tänkte jag skriva några rader om ett vanligt återkommande fenomen för tillfället i mitt jobb. Gubbar. Och inte vilka gubbar som helst. Gubbar som gör bra saker. Som får saker att funkar, som predikar bra, som håller ihop dagar bra, som uppmuntrar. Som helt enkelt är bra.

Det mesta av min tid på jobbet går åt till regionprocessen inom equmenia och Gemensam Framtid. I den processen är de regionala bildarmötena en mycket viktig avstämning. Förra helgen började vi, då var det bildarmöte i Gävle för region Mitt. Och i lördags var det region Svealand som hade bildarmöte i Örebro. Sen är det uppehåll fram till 12 januari då det är möte i Skellefteå för region Nord. Vi har nu gjort två av sju och har några veckor för finslipning inför de fem återstående.

Det är aldrig en mans eller kvinnas rätt eller fel att det blir som det blir. Men jag måste ändå konstatera att jag blev positivt överaskad i Gävle förra helgen. Vi kan kalla honom Lennart, för det heter han. Han levereade helt enkelt. Såg till att mötet funkade praktiskt, att det var god stämning och att alla fick tårta. Jag visste väl i och för sig redan innan att Lennart var en bra gubbe, men såhär bra. Nej, det hade jag faktiskt inte koll på. Allt flöt på och människor verkade trivas.

I Örebro var det en man vi kan kalla Christer, för så heter han, som stod för processledarskapet. Och gjorde det helt lysande. Fick med både praktiskt och trosmässiga delar i bildandet.

Dessa båda herrar visar med sitt sätt att leda samlingarna att man inte behöver vara på ett visst sätt för att leda och hålla ihop sammanhang. För egen del så tror jag att jag ibland kompenserar visst mått av dålig planering med karismatisk. Det gör inte Lennart och Christer. Inte så att de är helt okarismatiska. Men de spelar inte de korten. Istället visar de att en förberedd och smidigt ledd samling många gånger är det mest fruktbärande. För min del är det lärorikt att se dessa båda gubbar jobba.

Kan inte låta bli att kommentara en annan jobbgubbe. Visste sedan innan att Olle Alkoholm kunde predika. Men att han kunde vara så bra som han var i Örebro i lördags kväll, det hade jag inte ens vågat hoppas. Att få in kallelse, yta/djup, jobba på ett nytt sätt, och Swedish house maffia i en predikan som är rak och tydlig, utmanande och ödmjuk. Ja, det är bra!

Josefine (min fru) kom förbi en kort sväng på mötet i Örebro. När vi stod och pratade några minuter kommer det fram en man i 60 års åldern, Erik I, och är sådär mysig som bara män i den åldern kan vara. ”jag och dom andra som jobbade med Örebromötet (den konferensen där jag och Josefine träffades 2010) tar åt oss lite av ära för att ni hittade varandra. Och ni, jag ber ofta för er. Bara så ni vet”. Tänk att en man som vi båda känner lite granna ber för oss ibland. Det känns som en oerhörd förmån. Obeskrivligt på något sätt. Och oerhört uppmuntrande.

Sista jobbgubbe, som inte är någon gubbe i och för sig, är Mikael. Han är processledare i region Stockholm. Där är det bildarmöte 9 februari. Han personifierade minst en viktig ledaregenskap förra helgen. Då åkte han till Gävle för att vara med och lära sig. Tror att det är en sjukt viktig egenskap, oavsett om man är ledare eller ej, att man inser att man har mycket att lära av andra.

Jaja. Jag är tacksam att få finnas i en rörelse med massa sköna människor. I just denna blogg råkade alla vara män.