Reslutatdemokrati?

Folkrörelsetankar i allmänhet som kokar ner i interna GF-tankar.

Vet inte vad jag tycker om mina egna idéer ibland. Häromdan fick jag en idé som jag inte bestäm ännu om jag tycker den är bra eller dålig. Vi kan kalla den resultatdemokrati.

Utgångspunkten är en folkrörelse som består av självstående lokalföreningar/församlingar. Gemensamt har rörelsen en vision och man har också satt upp vissa mål för verksamheten. Ett av dessa mål är ”fler lokalföreningar som förnyas, utvecklas och växer”. Ett övergripande mål som är skapligt lätt att utvärdera. Man behöver bara bestämma vad man menar med att förnyas, utvecklas och växa. När man väl har gjort det kommer man förmodligen kunna kostatera att 27% av lokalföreningarna befinner sig i en fas av förnyelse, utveckling och växt.

Vore det då inte smart att låta dessa 27% ha tyngre röster när rörelsen håller årsmöte? Exempelvis styra mandatfördelningen på ett sätt som gör att dessa 27% får 51 av rösterna och resterande 73% får dela på 49% av rösterna? De 73 vill ju bli mera som de 27.

Detta skulle såklart kunna leda till en likriktning. Det är ju inte säkert att de 27s sätt går att applicera på de 73. Några av de 73 kanske befinner sig i en utflyttningsbygd och kan därför omöjligt växa.

Nej. Jag tror det blir allt för rörigt. Och på sätt och vis skulle det likna en demokrati där den som är rik får fler röster än den som är fattig. Det skulle också kunna eda till ”SSU-medlemsfusket”. Att man helt enkelt förskönar verkligheten för att få mera att säga till om i rörelsen.

Lokalföreningar inom en folkrörelse bör nog ha lika många röster oavsett om deras medlemskurva pekar upp eller ner.

Dock. En folkrörelse som exempelvis vill jobba för att fler lokalföreningar skall få uppleva förnyelse, utveckling och växt bör lyssna mer på och lära sig mera ifrån de lokalföreningar som redan upplever detta. Inte för att rakt av kopiera. Men för att låta sig inspireras och hitta vägar för att få tag på den glöden och sprida den vidare till lokalföreningar som längtar, men ännu inte upplever detta.

Ja. Jag är helt enkelt dragen åt det något odemokratiska hållet och tycker att växande församlingar inom Gemensam Framtid borde ha mer att säga till om än stillastående och minskande. Det som växer genom att nya människor för första gången hittar in i en församling borde ha allra mest att säga till om. Men även de som välkomnar många på så kallat flyttningsbetyg (vilket det kallas när ex jag bytte från Alingsås missionsförsamling till Immanuelskyrkan). Mest poäng dock till Braås missionsförsamling som hälsade mig välkommen på bekännelse.

Det är inte så att församlingar som inte växer nödvändigtvis är dåliga. Och de som växer behöver inte nödvändigtvis bara bra på allt. Men det är onekligen så att en rörelse som vill att fler lokala församlingar skall växa bör lyssna på dem som redan gör det.

husförhör

Pratade med pappa i förmiddags, om kyrka, mjölkkor, ostkakesälj osv. Sånt vi brukar prata om.

Men det är inte varje gång vi pratar om husförhör. Det gjorde vi idag, för de hade precis varit på sitt. Enligt wikipedia finns det fortfarande husförhör i bland annat växjö stift där de bor. Märkligt att wikipedia har koll på sånt, vem orkar uppdatera.

Hur som haver så var det alltid husförhör när jag växte upp. En gång om året kom prästen till byn och kollade så att alla hade det trevligt, och körde faktiskt lite bibelkunskap också mellan ostkaketuggorna. Det fanns nog typ 15 vuxna i byn på den tiden och 10 barn, så det blev ganska roliga kvällar har jag för mig.

Till saken. Nu senast, förra veckan alltså, hade prästen kommit för det årliga förhöret/bysamkvämet och ställde den raka frågan: tron ni på himlen och helvetet, både och eller bara det ena, eller rent av på inget. Blir det bara svart när vi dör? Och sen hade hon haft de närvarande till att under några minuter skriva ner sitt svar på en lapp för att därefter redogöra för varandra hur man tänker.

Mera tro på himlen än helvetet konstaterade pappa. ”och tänk om det vore så bra att alla fick komma dit. det får vi verkligen hoppas” sa han. Ungefär så tänker jag nog också. Hoppas verkligen att alla kommer till himlen. Och samtidigt käns det lite påfluget av Gud om han tvingar dem som inte viljat ha en relation med honom på jorden att hänge med honom i evighet. Det känns minsst sagt lite framfusigt.

Sjukt trist om de som tänker att allt slocknar när man dör har rätt. Men då kommer man ju ändå inte märka det, så det gör kanske inte så mycket.

Hur som helst en skön präst som drog till med en rätt rak fråga. Dubbel utgång eller ej? det tåls att fundera på. Och om det blir någon utgång över huvud taget, det kan man ju också klura på.

Om jag bor i en by på landet någon gång mera i mitt liv så hoppas jag att det finns husförhör. En skön emil i lönneberga feeling.

en bra fru

Man vet att man har en bra fru när det finns juleskum hemma utan att man själv köpt det. Och när man blir stolt av att läsa hennes blogg. Igår juleskum

och idag en bra blogg. här 

Just det som bloggen handlar om pratar vi om rätt ofta hemma i soffan. Vi är rätt frikyrkonördiga jag och josefine. Och vi gillar det. På samma gång ogillar vi det tror jag. Inte frikyrkan, eller kyrkan i stort, men delar av dess innehåll. Och då inte minst just detta att så många av oss i kyrkan tror oss veta så mycket om en massa personer och sammanhang vi aldrig mött. eller bara mött mycket flyktigt. eller var en del av för 15 år sedan och tror oss veta att ”dom” är kvar där de var när jag lämnade.

För egen del har jag full sjå med att inte klumpa ihop folk, stämpla, köra guilt by assisiation, osv. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Både jag och josefine har förmånen att ha många öppna dörrar i kyrksvängen. Vi träffar en hel del folk från olika sammanhang. för egen del gjorde jag det mer under mina år på equmenia än vad jag gör idag. Men nätverken finns kvar. Kanske har man då ett extra ansvar att motverka de förenklade bilderna av andra när man hör dem runt sig. Och kanske är det just för att man vet hur osanna de är som man blir trött.

En nyckel till att förstå att de flesta som är aktiva i en kristen församling inte är så olika varandra är att börja prata om drömmar. De allra flesta av oss drömmer om växande församlingar där människor finner en tro på Jesus, djupnar i den tron och utmanas att låta den tron få konsekvenser i sitt liv. Jag tror det är viktigt att vi pratar om våra drömmar, både för att det ger energi och för att det hjälper oss att se hur lika vi många gånger är.

Sen får vi såklart inte hamna i diket att vi tror att vi alla menar samma sak, eller tror på samma sätt. För det gör vi ju inte. Det är klart att det finns skillnader mellan kristna. Men vi måste nog lära oss att försöka se det goda och välmenta i den andres sätt att tro och uttrycka sig. Att vara lossas-överens är ingen vits. Att vara överens om att vi vill förstå varandra däremot, det är nog klokt

Bra där Sändaren

Läste Sändaren idag och noterade till min stora glädje att man söker nya former för tidningens ledarsida. Kul. Ser fram emot att ser vart det tar vägen.

Nästa gång ledarredaktionen breddas så hoppas jag att man rent av vågar leta utanför tunnelbanenätet. Ja visst, Joel bor i Linköpingstrakten. Men han jobbar i Stockholm. Inget ont om oss stockholmare, men det skadar oftast inte med bredd.

Sammanfattningsvis: Bra och spännande första steg av den nya chefredaktören!

osocial

Om man har ett roligt jobb som tar mycket tid och intressanta studier som är på pendlingsavstånd. Då blir man ganska osocial. Det är jag för tillfället. Vilket känns rätt okej faktiskt.

Som väl är så umgås jag mest med folk som jobbar mer än vad jag både jobbar och pluggar, så jag hade nog inte varit socialare även om jag haft mer tid att vara det.

Nu några timmars jobb innan hemcykling. Förberedelser inför lördagens samling i Örebro.

i morgon och på fredag väntar föreläsningssalen igen. Veckans föreläsningar har rubrikerna: Härstamningskontroller, Avelsvärdering med BLUP och Genomisk avelsvärdering. Därtill en dataövning med rubriken: säkerhet i avelsvärdering

med tanke på SD:s kartläggningsvilja kan man nästan förvänta sig några extra åhörare vid veckans föreläsningar. Men just universitetsstudier är kanske inget de ägnar sig åt?

krismedvetenhet

Krismedvetenhet kan vara ett sjukt tråkigt begrepp som bara påminner oss om hur illa ställt det är med våra relationer, vår organisation eller vårt företag. Men det kan också vara ett väldigt hoppfullt begrepp som sporrar oss att göra annorlunda.

Klimathotet för tillfället till exempel. Det minsta man kan begära av världens ledare, och oss alla som konsumerar, är väl lite rimlig krismedvetenhet.

Som vanligt för tillfället snöar jag in på kyrkan när jag tänker och funderar. Efter gudstjänsten, som jag skrev om här för några dagar sedan, hamnade jag brevid en tant i 70-årsåldern på kyrkkaffet. Trevlig. Vi pratade lite om församlingens barn och ungdomsverksamhet.

-är du engagerad i någon grupp?
-nja, inte i någon verksamhetsgrupp. Men i en grupp som har fått det roliga uppdraget att kolla på långsiktigheten. Och se hur vi kan få riktning och fart i det vi längtar efter.
-jaha?
-jo, vi har ju inte så mycket barn och ungdomsverksamhet över huvud taget för tillfället.
-va?
-nej, inga konfirmander till exempel. Det har vi inte haft på några år
-jodå. Vi har haft stora grupper. Säger tanten
-öh, nej. För några år sedan hade vi konfirmander. Men några stora grupper kan vi inte påstå att det var.

Sen pratade vi vidare om lite av varje. Bland annat hennes son som flyttat till Kina.

Det där samtalet har jag funderat vidare på. Och jag tror att det är ett bekymmer i rät många församlingar. Vi vägrar att se hur stora behov vi har av förändring. Om hennes bild vore sann: att vi har stora konfirmationsgrupper, och därtill andra stora barn och ungdomsgrupper, då vore läget ett annat. Men tyvärr har hon fel. Väldigt fel.

En av nycklarna i att få till ett förändringsarbete tror jag är att vi har en någorlunda sann bild av nuläget.

Det är inte så långsökt att dra paralleller till Gemensam Framtid, och alla de över 800 lokala församlingar som utgör det samfundet. Vi kan låssas att allt är frid och fröjd, och sakta men säkert dö ut. Eller också väljer vi att se hur vi verkligen mår, och gör något för att förändra det. Stora delar är bra redan idag, men andra delar är allt annat än friska. En superstor utmaning för Gemensam Framtids ledare är att prioritera. Det finns galet mycket man skulle kunna sats på. Men det funkar inte så. De måste prioritera. Och de måste prioritera sådant som får lokala försmalignar att blomstra. Innan blomstrandet tror jag att en församling behöver bli krismedveten. Och kanske är det ett av ett samfunds tristaste men viktigaste uppgifter: att hjälpa församlingar til en någorlunda nykter krismedvetenhet.

Intensiv vecka

Rätt mycket jobb den här veckan, och en del pluggande. Tror att jag klarade dagens tenta. Imorgon är första regionala bildarmötet på jobbet. Gävle och Region Mitt är det som gäller. Nästa helg Örebro och Region Svealand. Viktiga avstamp i equmenias och Gemensam Framtids väg framåt. Sen hinner dessa två möten utvärderas i december och så kör vi fem på raken i januari/februari 12 januari – 9 februari.

Mitt i det råkade det ringa en mäklare igår och säga att det fanns en lägenhet vi ville ha. Så nu har jag och frun bränt mer pengar än vi har. Men banken är ju snäll. Inflyttningsfest i mars.

Slås ibland av hur sjukt meningsfullt jobb jag har. Rätt nöjd att ha det så. Mycket kunde såklart varit annorlunda och roligare. Absolut. Men ändå. Det känns oftast bra. Hade det inte gjort det hade jag nog inte fortfarande stått kvar vid datorn på kontoret en sen fredagskväll.

Det känns meningsfullt just av en enkel aneldning. Jag tror att regionerna, som jag har uppdraget att jobba med, är en sjukt viktig nyckel i equmenia och Gemensam Framtid. Två organisationer i En stor rörelse. Som skulle kunna rymma många fler! Fokus i den gemensamma rörelsen är, och skall vara, den lokala föreningen och församling. Regionen kommer bli en av rörelsens viktigaste resurser i att stödja och utmana det lokala sammanhanget. Kan bli riktigt nervös när jag tänker på hur galet viktigt det är att detta blir bra.

Mitt i alla funderingar om regioner och husdjursavel har vi alltså lyckats köpa en lägenhet. Och störst av allt, det som förundrar mest, helt ojämnförbart med allt annat, är att det växer en liten krabat inne i Josefine. Idag hade han/hon hicka.

På sätt och vis. Strunt samma hur det går med tentan, regionerna och lägenheten. Bara han/hon får det bra. Men, det är klart, jag hoppas han/hon kommer växa upp i en rörelse med bra regioner, bo i en sjysst lägenhet och ha en pappa som har en kandidatexamen i husdjursvetenskap.

plugg och tankar om SD

Har nu blivit medveten om en nackdel md långt studieuppehåll. Den sista kursen jag läste innan jag tog paus för över fyra år sedan var en statistikkurs. Halvnöjd kan jag konstatera att den kursen nu ligger till grund för de moment som nuvarande kurs handlar om. Och mina statistikskills har inte vilat sig i form kan man säga. Jaja, det måste gå. Har suttit och räknat gamla tentor hela dagen. Varierad framgång.

Oavsett mina statistikskills så är den avelskurs jag läser rätt intressant faktiskt. Väldigt mycket handlar om varför vi blir som vi blir. Eller kanske snarare varför exempelvis mjölkkor blir som dom blir. Men det är inte så krångligt att dra paralleller. Det handlar om arv och miljö helt enkelt. Och en residual, dvs sådant som inte går att förklara med vare sig arv eller mätbara miljöfaktorer.

Dagens mediala händelse, att SD visat sitt rasistiska ansikte (varför blir man förvånad egentligen, det är som om det skulle läcka ut att Jan Björklund tycker att skolan av viktig), väcker såklart en del frågor om miljö. Vad är det för miljöer som gör oss människor rädda för varandra? Vad är det för miljöer som gör oss öppna och inbjudandet? Hur kan vi som vill ha ett öppet samhälle bidra till det. Hur ser du och jag till att de som ännu inte har rösträtt växer upp i miljöer där de är trygga nog att bjuda in fler?

Jag tror inte att människor föds till rasister (att det skulle vara genetiskt alltså). Det är bara en fråga om miljö. Vilket ju i grunden är väldigt hoppfullt. För det är mycket lättare att göra något åt miljöfaktorer än genetiska faktorer. Mjölkproduktionen påverkas bland annat av stallmiljö, foder, djurskötare, vattenkvalité, inkalvningsålder, osv osv. För samhället del, din och min alltså, gäller det att hitta motsvarande påverkabara faktorer som påverkar om människor blir rasister eller ej. Krångligare är det inte.

Kalla mig gärna partisk. Men jag tror att SD skulle ha sjukt mycket färre röster om fler barn och ungdomar, och äldre också för den delen, var med i en vettig kristen församling. Där man läser rakt upp och ner att vi skall ta vara på varandra, ge flyktingen skydd, klä den nakne, mätta den hungrige, osv.

Nationalekonomiskt borde det rimligtvis vara enkelt att räkna hem satsningar på miljöfaktorer som gör landets invånare, och kommande invånare generösa, trygga och öppna för varandra. Rädsla lär vara det dyraste alternativet. Och tråkigaste

ledarskap och kommunikation

har senaste tiden funderat en del på vad det är som får rörelser att fungera eller inte fungera. Att leva eller dö, för att uttrycka det lite tydligare.

Och tror för tillfället att det till mycket stor del är en fråga om ledarskap och kommunikation. Om dessa två delarna funkar så kommer mycket av det andra att funka också. Då vet alla delar av rörelsen vart vi är på väg, vad som gäller och hur man påverkar.

Framförallt blir dessa båda behov tydliga i en förändringsprocess. Och då det räcker inte att ledarskapet funkar

ja. det var bara det.

lite av varje

det blir rätt ofta lite av varje här märker jag.

Först ett skryt över min storebror och hans fru. De vann pris igår för årets hållbarhetsföretag i Lerum. Skapar naturvärden och lokaltproducerat kött samtidigt.  Bra grej. Helt rätt viannare!

Surfade runt och hittade en bra blogg som en av gubbarna i min församling skriver. Marco Helles heter han, och har skrivit en massa läsvärda inlägg om rasism. Satt hos frisören igår och skummade igenom de flesta. Bra skrivet tycker jag, roligt att få fika samma kyrkkaffe som en så klok gubbe. De senaste tio gångerna hos den frisören har jag bara läst skvallertidningar, så detta kändes onekligen rätt präktigt

Och sen en GF grej. Läste ett intressant inlägg på Stefan Swärds blogg om att tänka utanför lådan när man rekryterar. Jag skulle vilja påstå att en av de viktigaste grejjern hittills i GF:s korta historia är valet av regionala kyrkoledare. Förhoppningsvis vågar de som jobbar med detta titta lite utanför den egna lådan. Vissa dagar tänker jag att det bara är en luftdröm jag bär på, och andra dagar tänker jag att de verkligen är så kloka och modiga.