lite av varje

det blir rätt ofta lite av varje här märker jag.

Först ett skryt över min storebror och hans fru. De vann pris igår för årets hållbarhetsföretag i Lerum. Skapar naturvärden och lokaltproducerat kött samtidigt.  Bra grej. Helt rätt viannare!

Surfade runt och hittade en bra blogg som en av gubbarna i min församling skriver. Marco Helles heter han, och har skrivit en massa läsvärda inlägg om rasism. Satt hos frisören igår och skummade igenom de flesta. Bra skrivet tycker jag, roligt att få fika samma kyrkkaffe som en så klok gubbe. De senaste tio gångerna hos den frisören har jag bara läst skvallertidningar, så detta kändes onekligen rätt präktigt

Och sen en GF grej. Läste ett intressant inlägg på Stefan Swärds blogg om att tänka utanför lådan när man rekryterar. Jag skulle vilja påstå att en av de viktigaste grejjern hittills i GF:s korta historia är valet av regionala kyrkoledare. Förhoppningsvis vågar de som jobbar med detta titta lite utanför den egna lådan. Vissa dagar tänker jag att det bara är en luftdröm jag bär på, och andra dagar tänker jag att de verkligen är så kloka och modiga.

kyrkklockorna och vatten/vapen

Tänker ibland att jag har alldeles för lätt för att bli en blandning på upprörd och grundligt besviken. Det har hänt åtminstone två gånger idag, och då är klockan bara 18 :-)

Den andra gången kanske jag återkommer till. Det gäller behovet av församlingsgrundande arbete i Gemensam Framtid, och hur några, kanske många, tänker att det inte är värt att prioritera. Jag fattar inte ens hur man tänker då. Så det får nog bli ett par mail till några berörda i hopp om att förstå bättre hur de tänker. Hur kan man som kyrka eller församlingsrörelse inte prioritera grundandet av nya församlingar?

Första gången jag blev upprörd idag var när jag kollade på morgonnyheterna. Där påannonserades att kyrkorna inom svenska kyrkan som ligger runt Vättern ikväll kör igång sina kyrkklockor i protestest mot att vattnet i vättern riskerar att försämras pga militärövningar. Så långt är allt bra. Men sen, sen förklarar en av företrädarn för kyrkan att det ”inte rör sig om politik utan endast en fråga om miljön”. vidare ”vi tar inte ställning mot försvaret”.

1 Miljöfrågor är politik

2 Tänk om svenska kyrkan, och andra kyrkor också för den delen, skulle ta ställning mot flygövningar och annat. Det vore minst sagt rimligt. Bibeln ger mer stöd för avrustning än upprustning. Och för den som inte tycker att Bibeln håller som argumentationsgrund kan man ju alltid använda sitt sunda förnuft eller läsa lite historia.

Att en kyrkopolitiker hoppar av sina uppdrag i kyrkan för att kyrkorna vill värna miljön och delta i en protest mot militärövningar understryker det aktura behovet svenska kyrkan har att göra upp med sitt politikerstyre. Det kan knappast ses som en förlust att den som föredrar militärövningar framför rent vatten minskar sitt inflytande över ett kristet samfund.

Råkade kolla på inslaget igen nu när jag skrev bloggen (3 minuter in i sändningen). Upprörd igen. Att man aldrig lär sig :-) Om jag haft en kyrkklocka hade den fått ringa så mycket den ville för en bättre miljö och mot en massa vapenskrammel!

några tankar kring civilkurage

En av årets absolut mest illamåendeframkallande nyheter tycker jag var veckans råna-berusad-man-på-tunnelbanespåret-nyheten. Hur kan man göra så? Har människor ingen skam i kroppen längre? Finns det inget civilkurage? En berusad man som ramlar ner på spåret och hur någon därefter hoppar ner för att råna honom och sedan låta honom ligga kvar och bli överkörd. Hur kan man göra så?`

KD är snabbt framme och driver på för någon form av lagstiftning för civilkurage.

Innan jag gick till jobbet idag satte jag mig och mailade folk som på ett eller annat sätt är involverade i utvisning av asylsökande flyktingar. Läs och engagera dig här via min frus blogg, eller via facebookgruppen här. Kunde inte låta bli att dra paralleller mellan tunnelbanerånet och utvisandet. Det är så lätt att tycka att andra skall ha civilkurage. Men vad är skillnaden på att passivt/aktivt medverka till att helknäppa utvisningsdomar verkställs och att visa civilkurage på gatan? Att stoppa en utvisning kräver inte mer än att ett par av dem som är anställda inom transportsektorn/flyget visar lite civilkurage.

Jag tror inte att lagstiftning är rätt väg, det måste gå på annat sätt att uppmuntra medmänsklighet och agerande. En lag kommer bara drunkna i bedömningar. Skulle man tex kunna ha en lag som dömer flygvärdinnor som medverkar till riktigt sunkiga utvisningar? Nej, det blir bara absurt och helt omöjligt att dra linjer. Däremot kan vi tillsammans bygga ett samhälle där vi tillsammans står upp för rättvisa och motverkar orättfärdiga domar.

Menar inte att påstå att de som jobbar på Landvetter idag, och därmed passivt/aktivt medverkar till utvisning, skall jämnföras med mannen som rånade den berusade tunnelbanepappan. Men det går inte låta bli att dra paralleller. Båda situationerna ger bilden av ett kallt samhälle. Ett samhälle ingen av oss egentligen vill ha, men vi vill gärna att någon annan skall börja visa civilkurage. Sen kanske vi också kan göra det. Problemet är bara att någon måste börja. På Landvetter i dig till exempel.

(uppdatering. Kolla min frus blogg. Lufthansa visar prov på civilkurage. Bra jobbat!)

amledalssummering

Det går liksom inte riktigt summera tre dagar i Almedalen. Det blir allt för långt för att kalla det en summering. Jag var där måndag förmiddag till onsdag kväll. Gick på seminarier, pratade med människor i montrar och sprang på rätt många bekanta som var roliga att träffa. Det mesta av det är dessutom rätt ointressant för någon annan att läsa om :-)

Påmindes just innan hemfärd av hur viktigt samtalstonen är. Christer Sturmark (humanisterna), Anders Borg (finansmin.) och Annika Borg (präst) hade ett väldigt intressant samtal om staten och Gud. Det var överens om vissa delar och inte överens kring andra. Framförallt lades tiden på att diskutera de så kallade religiösa friskolornas plats i en sekulär stat. För egen del sympatiserade jag mycket mer med A Borgs tankar är Sturmarks. Men det hindrade inte att imponeras av samtliga deltagares förmåga att föra ett roligt och utmanande samtal.

Utan tvekan obehagligast under tre dagar i Almedalen var ett seminarie arrangerat av SDU (sverigedemokratisk ungdom). De hade bjudit in talare från Österrikiska nationalistpartiet för att lära sig av dem. Nationalistisk propagande på tyska i en sal fylld med företrädesvis 20-åriga svenskfödda så kallade unga vuxna. Min fru blev spyfärdig och lämnade lokalen efter några minuter, själv härdade jag ut. Kanske var det någon form av kallelseupplevelse att sitta där. Många frågor i almedalen var oerhört intressanta, men den mest skrämmande kanske är den man borde jobba med, eller mot. Helt enkelt grundligt fundera på hur jag med mitt liv och mitt sätt att välja kan påverka så att färre ser SD oh SDU som ett rimligt alternativ i politiken. Tyskspråkig propagande mot mångkultur och för stärkta nationsgränser kan rimligtvis göra två saker med oss, antingen skapa uppgivenhet och rädsla eller skapa energi och engagemang för att kämpa i motsatt riktning. Jag hoppas på energi och engagemang!

Lär återkomma med almedalsrelaterade fundering närmaste dagarna

makt

sitter och funderar lite över makt. Läser och kolla på videoklipp. Meningarna går isär. Är makt positivt eller negativt? Måste någon ha makt. Vad ska man med makten till? Vad är makt?

Under Almedalsveckan skall jag vara med i ett panelsamtal, arrat a (G) som i Gud, som handlar om unga och makt. Såhär beskrivs samtalet:
När unga får makt
Unga ledare har stort inflytande i såväl de politiska ungdomsförbunden som i kyrkornas arbete bland ungdomar. Hur hanterar de sin makt? Vilka utmaningar står de inför? Vad innebär det egentligen att vara en ledare? Dessutom: Vilka röster lyssnar de unga egentligen till i dag?

Det tåls ju att fundera på. En hel massa frågor om makt. PA Sahlberg, metodistpräst, skrev om makt i Sändaren häromveckan. Och fick svar innevarande vecka. Jag delar förhoppningen som lyser i svaret, att ”makten kan användas för det goda”.

Ett av mina uppdrag i jobbet i Gemensam Framtid handlar uppenbart om makt. Uppdraget att komma med förslag på hur Gemensam Framtid kan utveckla vårt sätt att ha årsmöten (kyrkokonferensen). Förhoppningsvis kan vi hitta ett sätt att konferensa som gör att makten i kyrkan delas mellan fler, och att maktstrukturerna blir tydligare. Om vi lyckas, ja det återstår det att se.

Andra uppdrag. tex att projektleda regionprocessen innebär rätt mycket makt. Såklart. Det är väl bättre att säga det, så att man kan prata om det, och ifall man tycker det är lämpligt också påpeka hur man tycker att jag missbrukar den makten. Jag har inte den yttersta makten i några frågor för tillfället. Men i rollen av att jobba fram underlag och förslag ligger en uppenbar makt. Om vi låssas som att det inte innebär makt, då blir makten farlig. för då försöker vi blunda för det faktum att vi har makt och vi tar oss friheten att skylla ifrån oss. Och vi blir oåtkomliga för kritik.

Solklart är det, tycker jag, så att makten blir mindre farlig om den tydligt delas av många. Att dessa många sedan väljer ett ledarskap och på så vis delegerar den gemensamma makten till några få tror jag är nödvändigt.

En klurig grej när det kommer till makt är formell kontra informell makt. Vem är det egentligen som bestämmer? vilka beslut fattas i korridorerna, och vilka fattas i styrelserummen?

vem jag lyssnar på, vem/vad jag läser. Vad låter jag påverka mig? onekligen har jag ju där en god möjlighet att påverka vad/vilka som får makt att påverka mig.

Ska bli roligt att få samtala om makt i Almedalen och se vad de andra i samtalet har för tankar.