Skapelse eller evolution?

Sitter hemma vid köksbordet och läser om hur vindkraft, vägar, skogsbruk och annat påverkar hjortar och renar. Måste bryta av med lite andra funderingar.

Senaste åren har jag jobbat mer eller mindre med förändringsprocesser i frikyrkofolkrörelsesvängen. Först några år i equmenia och sedan snart ett år i Gemensam Framtid. Mitt uppdrag har senaste året bland annat varit att leda omorganisationen från en distriktsstruktur till en annan. I denna process, både den del som ledde fram till beslut i årskonferenserna (riksstämma för equmenia och Kyrkokonsertens för GF) våren 2012 och den del som gällt genomförande av fattade beslut har jag slagit av hur oerhört skapelsetroende många av oss i Gemensam Framtid är. När vi i själva verket borde lita lite mer till evolutionen.

Allt för många gånger för att hålla räkningen senaste åren har jag hört ”nej, det kan vi inte göra förrän vi vet hur det blir”, ”vi kan inte fatta beslut A förrän beslut B är fattat. Och föresten kan vi absolut inte fatta beslut om B förrän A gått i mål”, ”Du förstår, Johan, vi måste veta vart det tar vägen”.

Men HALLÅ. Hur ska det gå till? Hur skall det vara möjligt?

En folkrörelse, oavsett om det är ett frikyrkosamfund, idrottsrörelse eller arbetarorganisation blir aldrig färdig. Och det är liksom inte meningen att den ska bli det heller.

Ca 800 lokala församlingar bildade Gemensam Framtid våren 2011. Vissa innehållsmässiga och strukturella frågor var lösta, andra inte. Och så måste det få vara. Om allt skulle vara beslutat och klart. Ja, då vore vi en död organisation skulle jag vilja påstå.

Självfallet skall man inte för dens skull vara slarvig och oansvarig. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är snarare att man/vi måste våga. I den förändringsprocess som Gemensam Framtid är inne i är det omöjligt att veta helt vart det tar vägen.

Om de första lärjungarna, som erhöll missionsbefallningen(matt25 och matt28) för knappt 2000 år sedan satt sig ner och skissat beslutsförslag, organisationsmodeller och delegationsordningar istället för att skrida till verket. Ja, då hade inte mycket blivit gjort. De hann inte organisera allt så väl, av den enkla anledningen att de ansåg sig ha viktigare saker att göra. Senaste året har jag nog sörjt lite inombords över det faktum att det ibland inte verkar som att vi i Gemensam Framtid har viktigare saker för oss än att fatta korrekt formulerade beslut.

Å andra sidan. Jag har själv lagt rätt många år av mitt liv åt just struktur och organisationsfrågor i just Gemensam Framtid och equmenia. Men jag lovar dig att jag lagt desto mer tid under samma år på innehållsfrågor, riktning och vision.

Självklart skall vi som fattar beslut på olika nivåer i Gemensam Framtid göra det så klokt och välunderbyggt som möjligt. Men det måste finnas rimlighet. Kyrkan har varit under mer eller mindre förändring i snart 2000 år och lär fortsätta vara det tills Jesus kommer tillbaka. Gud skapar inte kyrkan en gång för alla, han låter henne utvecklas löpande. Han låter henne förstå sitt uppdrag i varje ny tid och han låter henne förstå på vilket sätt hon bäst organiserar sig för att i varje tid leva i sitt uppdrag. Och om vi råkar göra fel, fatta fel beslut eller liknande, ja då är det inte värre än att göra om och göra rätt.

Aldrig, och särskilt inte i en förändringsprocess, kommer vi veta allt och kunna svara på alla frågor. Det är inte heller meningen. Lita på evolutionen istället för att hoppas på att allt skall bli rätt från början.